Jag skrev om tomhet i facebook och det var många som verkade känna igen sig och ha liknande upplevelser. Tomhet är inte detsamma som stillhet och tystnad för mig. Jag kan njuta mycket av stillhet och tystnad och den kan var fylld av en ljus vilsam känsla... men tomhet är när allt är tomt.. ett Ingentingland där det inte ens finns inspiration...och jag vet inte nästa steg.... vet inte hur jag hamnar där och det känns som jag alltid kommer vara kvar i detta Ingentingland... Kanske hamnar jag där när det varit mycket intensivt ett tag.. eller som någon sa så sker det just innan det Nya ska växa fram... eller innan Stora saker ska ske i livet.
Mellanrummet kallade någon det
... Ja just när vi avslutat något och står inför en ny fas.. då inträffar oftast ett mellanrum och det behövs... för att vi helt ska kunna ge oss in i det nya... Så kanske jag kan välkomna tomheten ännu mer nästa gång och vila i den... eftersom det är lätt att jag tror att min inspiration har försvunnit helt... Men så en morgon vaknar jag igen fylld med nya idéer....och lusten finns där och jag får inspiration till nya steg igen.. och livet känns kul igen ...
...så en dag slår det ut en vacker blomma...
Stillheten har fyllts av en vilsam närvaro!
Nu har det börjat spira igen! Det som funnits där under ytan.. det som mognat i tomheten... vet inte riktigt hur det ska utvecklas men inspirationen börjar komma igen... Lite mer tid behövs för att vila och känna vilket som är nästa steg .. men nu känns det fint igen.. dimman har lättat... stillheten har fyllts med en vilsam inspirerande närvaro.. och tilliten är där igen.
Hur har du det i sommaren fina Gudinna?
Kram Anne Solveig
Vad härligt det låter, Anne och vad skönt du beskriver något som jag ofta känner så svårt med att uppleva - just tomheten, fylld av ingentingkänsla, olust - snudd på håglöshet, som en avgrund jag inte vet slutet på ... svårt att bara stanna där och låta det ha sin gång, jag vill hela tiden "göra något åt" det ... och kanske är det just då det blir "fel", när JAG själv "blandar mig i" processen och inte kan ha tilliten ...
SvaraRaderaJag har befunnit mig i ett stort tomrum, mer som ett stort vakuum ända sedan kvinnofestivalen! Det var fantastiskt där, energifyllt och givande, men för mig blev det mer som en enorm urladdning än som att jag fylldes med ny energi - jag har funderat mycket över det, för det är en ny känsla för mig ... faktiskt bitvis är det svårt att fullt ut andas i detta vakuum och jag kämpar med att lugna mig och våga känna tilliten fullt ut ... men det finns en förväntan och spirande längtan mitt i tomheten, mitt emellan mina tröttsamma tvivel ... det är precis som du beskriver det Anne, som en dimma - svårt att se, höra och att förstå!
Det låter så förtröstansfullt och faktiskt vilsamt att våga vänta in! Våga vara i tomhetens stillsamma vilorum och vänta in vad som står på tur att "hända", smått eller stort, men just att våga vänta in ... vilken annan dimension det får för mig nu!
Är det kanske det som är surrender … att våga vänta in det som SKA ske?!
Tack kära, Anne för ditt inlägg, som jag känner sätter igång mycket i mig … <3 <3 <3
KRAM Anita
Vad härligt det låter, Anne och vad skönt du beskriver något som jag ofta känner så svårt med att uppleva - just tomheten, fylld av ingentingkänsla, olust - snudd på håglöshet, som en avgrund jag inte vet slutet på ... svårt att bara stanna där och låta det ha sin gång, jag vill hela tiden "göra något åt" det ... och kanske är det just då det blir "fel", när JAG själv "blandar mig i" processen och inte kan ha tilliten ...
SvaraRaderaJag har befunnit mig i ett stort tomrum, mer som ett stort vakuum ända sedan kvinnofestivalen! Det var fantastiskt där, energifyllt och givande, men för mig blev det mer som en enorm urladdning än som att jag fylldes med ny energi - jag har funderat mycket över det, för det är en ny känsla för mig ... faktiskt bitvis är det svårt att fullt ut andas i detta vakuum och jag kämpar med att lugna mig och våga känna tilliten fullt ut ... men det finns en förväntan och spirande längtan mitt i tomheten, mitt emellan mina tröttsamma tvivel ... det är precis som du beskriver det Anne, som en dimma - svårt att se, höra och att förstå!
Det låter så förtröstansfullt och faktiskt vilsamt att våga vänta in! Våga vara i tomhetens stillsamma vilorum och vänta in vad som står på tur att "hända", smått eller stort, men just att våga vänta in ... vilken annan dimension det får för mig nu!
Är det kanske det som är surrender … att våga vänta in det som SKA ske?!
Tack kära, Anne för ditt inlägg, som jag känner sätter igång mycket i mig … <3 <3 <3
KRAM Anita
Jag tror vi alla fick en stor dos av värme, kvinnogemenskap, kärlek m.m. under kvinnofestivalen och då är det ju inte så konstigt att det känns lite tomt sen... Jag tror också att vi behöver bli tomma för att kunna fyllas av det nya...Så precis som du säger så fint Anita... att Surrender i detta.. vila i det.. se om det finns något vi kan uppskatta med tomheten.. Idag fyllde jag på med meditation..det kändes väldigt fint... då blir stillheten och tomheten mer vilsam och njutningsfull... Ja jag tror att vi kan behöva vänta lite bara... vänta in vår själ och det nya.. inte skynda på utan ha tillit att det kommer en impuls så småningom .. och då... kan vi ha tillit och följa den. Varm Kram och tack för dina alltid fina gensvar. Anne
SvaraRadera