Livet ger mig mer vila.

Vi hämtade flyttkartonger hos en väninna för att kunna flytta saker i huset och jag gick ner för trappan.. Kanske var det för att jag hade flyttkartongerna i handen som jag inte såg de sista stegen.. Jag bara kände att foten vek sig i en helt fel ställning och hur det knäckte till och kändes att något blivit helt fel...

Just då fick jag en tydlig insikt
I det ögonblicket när jag sedan satte mig ner i trappan och kände värken komma och såg foten svullna upp .. då insåg jag att det skulle bli mer vila och stillhet för mig ett tag. Jag såg en bild av att jag var uppe i mitt gula rum i Mundekulla och vilade, målade, läste och sysslade med det jag kände och älskade att göra .. en längre tid. Jag insåg att alla mina olika planer när det gällde hösten: om jag skulle skaffa en lägenhet, resa utomlands, var på Öland m.m. att det var inget av detta som jag helt hade känt för just nu .. och jag insåg att det inte heller skulle fungera så bra med foten... Det jag längtade mest efter var att helt enkelt få vara i mitt gula rum i Mundekulla ... vara ledig men vara hemma... Det var denna bild som dök upp när jag satt där i trappen... och mitt i smärtan kändes den fin. Den hade jag helt enkelt inte kunnat se innan eftersom att, när jag är helt fullt frisk är det inte så enkelt att vila hemma i Mundekulla då vetskapen hela tiden finns om att det finns tusen saker att ta hand om där.

En stukad fot
Efter en dag på sjukhuset ... bedömdes foten som stukad med ett mindre benbrott och att den skulle läka på egen hand utan mer ingrepp. Efter att ha ringt dem igen fick jag dock tag i en läkare som sa att det var bra att även ha en gipsskena.. så det ska fixas nu. De upplyste mig om att det kan ta sin tid innan det blir helt bra .. Fick uppleva hur det var att hoppa omkring på kryckor samt även bli körd i rullstol på sjukhuset under en dag..... men det var många trevliga människor som gärna hjälpte till.

Att släppa det som varit, värdigt och lugnt.
Hade en väninna på besök här igårkväll och vi hade en så mysig pratstund... Jag insåg då tydligare hur viktigt det är för mig att ta det lugnt nu när vi ska flytta från huset.. att inte bara snabbt packa ned allt i kartonger utan att ge det lite tid och att ha tid att gå igenom allt. Här finns ju fortfarande en del av mina grejor kvar... leksaker.. gamla brev och kort, fotografier.. samt mammas grejor, böcker och mycket mer.. Det känns fint att i lugn och ro gå igenom detta och göra ett värdigt avslut på en stor del av min uppväxt i Mariestad... så på grund av foten och denna insikt blir jag kvar lite längre här än jag hade planerat och det känns bra.

Skulle det nu ske så var det nog rätt tid.
Det verkade som att skulle det nu ske med stukning så skedde det ganska lägligt... Väninnan som det skedde hos hade till och med kryckor hemma som jag fick låna direkt... Vi hade kommit igång en del med att gå igenom saker i huset, men min syster fick ju dock lite extra jobb med att packa och köra till Kyrkans loppis. Vilken tur att jag har en syster som kan finnas till hands, dessutom så är det ju mycket enklare att vara flera att diskutera med när man ska sälja hus..

Finns det fler Gudinnor som stukat foten
Kanske någon som har erfarenhet av detta som kan komma med lite tips, råd vad som kan vara bra att tänka på eller andra tankar, som kan stärka mig... även om alla stukningar ju är olika... samt att detta dessutom är ett lite mindre benbrott med... Det blir mycket vila... Kram Anne